Roboträdsla

Source: Forskarbloggen

Advertisements

Twitter as a virtual learning environment

During a Twitter chat in the MOOC Open Networked Learning a question concerning Twitter in teaching was raised. I decided to try the social media last year in three courses for teacher students at Åbo Akademi University. My main reasons were that I wanted to interact with students during lectures, but I also wanted them to interact with each other.

Finally, I wanted my students to start building a network that wasn’t simply related to the place they were studying, which is a good place to start, but there are so many interesting discussions going on about school and I thought, why not encourage students to follow people around the world that happen to be on Twitter. Teachers, international leaders, poets and scientists.

Skärmavbild 2017-10-05 kl. 13.42.35

Following at least 50 people and retweeting interesting posts regularly were part of the course requirements, I knew this because previous research is clear about this. Simply putting students in a certain learning environment doesn’t mean they will interact there.

Twitter Neil

Twitter is easy to use with a large group. Simply find a hashtag that you ask everyone to use. I asked my students to reflect on the topic of the lecture as a way to identify possible questions among students. But this is hardly the most engaging way to use Twitter.

Twitter individuell reflektion

I asked students to work on assignments together and publish summaries on Twitter. We also took some time to read through the posts and like or retweet the ones we enjoyed reading. Sharing what we know and think is fundamental in any learning process, and what I really like abut social media is the possibility to include pictures, videos etc. That can add new dimensions to learning and discussions through different modalities.

Twitter gruppuppgift

twitter lektionsplan

We tried role-playing as a way for students to read and process the history of ideas in pedagogy. Knowing that students sometimes find reading challenging I thought that writing about what they read might support them and they could share what they read with others. Taking on the role of a pedagogue in history might even be a little bit fun.

Skärmavbild 2017-10-22 kl. 15.41.50

The anonymity of Twitter was important when polls were concerned. It turned out that 48 % of the people who took part in one poll about privilege had been bullied. When the students saw that they fell silent. Thinking about privilege through experiences of the people present, and of course others on Twitter that might have taken part in it, was a great way to address this topic in a large group. Twitter made something troubling obvious.

HUr priviligierad är du?

Not all students were thrilled at the thought of using Twitter, and I think it does take time for them to learn how to use a virtual learning environment such as this for learning purposes.  Not everyone likes the fast pace and the short posts, not to mention the distractions, but this is an important skill to master in a society where the amount of information is exploding on social media.

If you teach students for several weeks and you have several lectures and seminars with them Twitter is definitely worth considering. It is an amazing tool since it is easy to use and it doesn’t take long to join. I allowed my students to use fake names and I think this made it easier for them to join, some decided to add their real name after the course.

Above all I think it offers an insight into the learning process of the student. I asked my students to collect their tweets in a document that they shared with me, but it’s just as easy to ask them to share their user name if they only use that handle for the course. You quickly get a picture of what they have been doing during a course and you can comment different assignments. Twitter can be used for reflective purposes, group assignments and questions to and from students, but probably for many other purposes too, that I haven’t thought about yet. The key is to get students to share, retweet and like, to interact all through the course in meaningful assignments, this isn’t always easy because they are used to individual studies and social media is something used in private for a lot of them.

On and on and on and ONL again!

People keep coming back to the MOOC Open Networked Learning (ONL). Last spring when I was a learner it was called ONL161. And in the fall I was asked to act as co-facilitator in ONL162 for the problem-based learning group number 4 (PBL4), now I am co-facilitator for PBL8 in ONL171. The creators of ONL must love abbreviations, but they also seem to be driven by the idea of ever learning, loving to learn if you will. Perhaps it is something unique for MOOC:s, or maybe it is only true for ONL.

It was Maddy’s  and Annica’s posts that got me thinking about why some of us keep coming back. They have joined the course as open learners which mean they won’t take part in the PBL groups, but they are interacting with all of the participants in Google+, Twitter and in webinars in Adobe Connect. Last time around I wrote about connectivism, the learning perspective adopted by the ONL team. I think it explains why you never feel quite done with ONL. It is driven by the participants, it is all about the networking and you can learn a lot from a hundred people! Annica concluded wisely that without ONL you actually feel a bit lonely because there are few networks like these in our everyday lives.

Everytime there is a new tool I have never heard of. There are ways to solve the scenarios that I didn’t think of. I can read blog posts or articles, listen to webinars whenever I like. I can interact with people I most certainly would never have met otherwise.

It was ONL, and Alastair Creelman, who got me to understand what an amazing learning tool Twitter can be. I can’t wait to take part in another ONL tweet chat! I started using it with my students (#didaktik1), and it meant interactive lectures and seminars where the students could collaborate, ask questions, reflect on the content and share teaching ideas. Most importantly, they have to manage the flow of information. They need to get used to that as primary school teachers who in turn should prepare their students for the virtual world children are a part of at a young age.

ONL can take you in new directions. You never know when you’ll need that knowledge you learnt through this intriguing network. This is perhaps the future for distance learning. In a world where information and software change quickly you need a strong network of people that you can rely on, as well as learn from and with. So, let this new learning journey begin!

Reflektioner från #Medietanken2017

En för vår (Linda Mannila och Charlotta Hilli) del intensiv dag under Medietanken 2017 ledde till intressanta diskussioner på Twitter. Vi beslöt att skriva ett gemensamt blogginlägg där vi tar fasta på några frågor som dök upp i flödet efter vår keynote. Linda sammanfattar digital kompetens som följande:

ska%cc%88rmklipp-2017-01-23-20-09-01

Källa: Linda Mannila

Det är tacksamt att de flesta kommuner i Finland gör investeringar i digital teknik för skolornas del, men det finns mer att göra på den här punkten enligt statistik från EU. Tekniken i sig är nödvändig för digital kompetens, men att lära är inte en så rättfram process att det räcker med endast tillgång till verktyg eller information. Såhär uttryckte @mariee_bo det och sammanfattade utmaningar skolor står inför.

@mariee_bo lyfte en viktig fråga kring likvärdighet i den finländska skolan. Nära kopplat till frågan “hur” ligger också frågan kring “vem”. Det vill säga, vems ansvar är det att garantera att alla elever får likvärdiga möjligheter till att utveckla sin digitala kompetens på alla tre punkter i figuren ovan? Vilken roll spelar staten? Universiteten? Lärarutbildningarna? Bildningsdirektörerna? Rektorerna? Enskilda lärare?

Det behövs många aktiva aktörer för att förändra skolans verksamhetskultur: beslutsfattare på olika håll i kommunen och landet, elever, föräldrar och hela kollegier. Ansvaret kan inte ligga på enstaka lärare. Det här leder till många nya frågor som behöver hanteras på lokal nivå, vilket @SelmaKarungi tog fasta på.

Informationsflödet tar aldrig slut och virtuella interaktioner pockar på vår uppmärksamhet ibland dygnet runt. Det leder till frågor om både elevens hälsa och lärande. Under och efter skoldagen behöver varje elev strategier för att metakognitivt hantera den digitala världen både som privatperson och elev. En rad metoder kan användas för att elever ska reflektera över sina digitala strategier och digitala kompetens. Allt från stödfrågor och dagböcker till samtal med läraren.

Med smarttelefonen har vi internet i vår ficka – vi är konstant uppkopplade, konstant anträffbara och har konstant tillgång till flera tusentals petabyte med data. @SelmaKarungi problematiserade detta i sin tweet. Hur kan vi ta in all denna information? Hur kan vi sålla och undvika att bli stressade av det enorma informationsflödet? För barn och unga har mobiltelefonen beskrivits som en förlängning av armen – den utgör en naturlig del av de ungas liv. Då telefonen alltid finns med kan den också utgöra ett distraktionselement. En viktig fråga blir därför hur vi kan lära barn och unga hantera eventuella distraktioner – hur kan vi alla bli bättre på att vara närvarande i stunden utan att reagera på varje pling?

Vi diskuterade källkritik, algoritmer och data både under keynoten och dialogföreläsningarna och – som alltid – gav denna diskussion upphov till en hel del etiska, moraliska och filosofiska frågeställningar. Frågan kring källkritik på webben nådde nya höjder under 2016 bland annat i samband med det amerikanska presidentvalet, och begreppet “post-truth” korades till Oxfords nyord. I en situation där många verkar anse att fakta kan debatteras och till och med ersättas med det man själv känner är rätt blir @jag_idas fråga allt viktigare:

Vad är trovärdigt på webben? Hur gör vi som vuxna för att kontrollera riktigheten hos en nyhet eller ett påstående? Hur kan vi hjälpa barn och unga lära sig bli kritiska, ansvarstagande och medvetna mediakonsumenter och -producenter? Ett begrepp som man stött på allt oftare under de senaste åren är “filterbubbla”, som introducerades av Eli Pariser och som enligt Wikipedia kan beskrivas som

personligt anpassade resultat av en sökning efter information, till exempel då en användare använder en sökmotor på Internet och en algoritm anpassar träfflistan beroende på uppgifter om användaren såsom vad denna har sökt och klickat på tidigare eller var de befinner sig. Syftet med att producera en filterbubbla är att visa det som användaren förväntas vilja se. En konsekvens blir att användare inte tar del av information som motsäger deras verklighetsuppfattning och isolerar dem intellektuellt i kulturella eller ideologiska bubblor.

@buuuaah filosoferade i sin tweet kring huruvida filterbubblorna formar oss eller om det är tvärtom?

@VadelmaRaita undrade var vi kommer vara efter 10 år, eftersom utvecklingen är så oerhört snabb. @KungHarald kontrade då med motfrågan om kanske allt lugnar ner sig då hypen kring allt det digitala försvinner? Väldigt intressanta frågeställningar som det naturligtvis inte finns några klara svar på. Det som dock verkar relativt säkert är att digitaliseringen och robotiseringen har och kommer fortsätta ha en transformerande effekt på hela samhället – på samma sätt som industrialiseringen revolutionerade samhället på 1800-talet. Kanske vår roll är att nyfiket och fördomsfritt följa med i utvecklingen, medan vi ändå hela tiden kommer ihåg att hålla fötterna på jorden och mantrat “pedagogik före teknik” i bakhuvudet.

Hashtaggen #medietanken2017 innehåller en mängd intressanta tweets och diskussioner och vi kan varmt rekommendera att ni läser igenom dem om ni inte ännu gjort det. Tusen tack till alla för den aktiva diskussionen, som till och med gjorde att Medietanken 2017 trendade på Twitter 🙂

Ed Tech and the circus of unreason

helenbeetham

I’d been writing a different blog post – in response to Martin Weller’s nice rant about the unenlightenment – but before I could finish it, a deeper darkness had descended.

Contributions from our community have made chinks of light, such as Martin’s ‘Acts of Resistance’, Digital Pedagogy Lab’s call to ‘make space for other kinds of work‘ in these dangerous times, and Lorna’s shout of rage from The Wrong Side of History. These were personal calls to us as human beings, which are what really matter. Thank you to everyone whose posts, tweets, emails and comments have helped remind us that we are human beings first, that the work of politics is more important right now than what we do in our day jobs, and that the work of loving each other is part of it.

But today I feel brave enough to peep…

View original post 3,901 more words

Connectivism next for e-learning?

How do you make sense of a distance course, a MOOC, that is based on problem based learning (PBL), that is framed by social medias like Google+, blogs and Twitter, virtual lectures and suggested readings and watchings? For me it made sense to apply a connectivist approach to it all.

In ONL162 I am the proud co-facilitator for the PBL group number 4, along with Ali Engelbrecht. In a fluid environment where no one knows each other and almost all platforms are new to the participants, Ali made it seem easy. Second time the group met, all eight participants were present and took part in the virtual discussions. Ali stayed in touch before the meeting through Google Hangout and e-mail. During the video conference she encouraged everyone to say something about themselves and about the first topic of the course. She shared the material so everyone knew what was being discussed. The participants were eager to get started and their interest carried the whole group onwards. Slowly the Google+ group is becoming more of a means of communication for the group and not only transmitting information from the ONL162 team.

Connectivism states that learning takes place in the networks of people connecting with each other. George Siemens (2005) writes in the above linked article that the

ability to see connections between fields, ideas, and concepts is a core skill.

This is evident in the ONL courses. The software makes sharing of blogs and tweets possible, but it is the participants interests that decide what kind of networking that takes place, what questions are important to ask and answer for an online teacher. In a lecture hall with 100 people you most likely would not talk to all of them, nor know what they work with or what they research. In social medias it is actually possible to get to know other participants, and connect in areas you might not have anticipated. Following each other’s blogs and Twitter accounts is one way to stay in touch. Synchronous meetings such as the one described above are important for the networking to begin. When that first connection is made the rest comes easy, or at least easier.

Networking is not an easy concept which Siemens points out. According to Ewan McIntosh good networking means identifying appropriate tools and relevant questions that can improve your teaching, instead of working with whatever software or method you have been used to. In ONL162 I hope all participants will learn more about at least a couple of new tools and principles for learning in a virtual environment.

One pedagogical question for connectivism is how people can solve important problems in society together, not merely memorize old information that is deemed important to know. Despite all this most of us are still waiting for someone to tell us what to do and how to solve the problem, not realising that all of us are needed to answer to question. The future is unknown, therefore the answer is unknown. Through a range of networks we might be able to make the necessary connections to know how to solve future problems.

 

 

Läraren som handledare i LP2016

I Finland har den grundläggande utbildningen inlett läsåret med en ny läroplan. I veckan skrev professor Inger Enkvist en ledarkolumn i Svenska Dagbladet som i nuläget delats 2769 gånger på sociala medier. Min kollega vid Åbo Akademi Linda Mannila lyfte i ett blogginlägg fram problematiska uttalanden i ledaren, bl.a. beskyllningen att “yngre radikala pedagoger i Jyväskylä” har velat förändra den finländska utbildningen i grunden. Jag vill kort bemöta det påståendet, men framför allt vill jag diskutera motivationens plats i läroplanstexten. Uppmuntra nämns hela 766 gånger på 473 sidor.

Den som inte känner till förfarandet vid läroplansarbetet i Finland kan ta en titt på de arbetsgrupper som förberett utkastet till läroplanen. Där hittas en imponerande samling pedagoger, forskare och representanter från skolor, lärarförbund och näringslivet. Det vittnar om en stark demokratisk anda för att utveckla skolan. Det är fullständigt felaktigt att för det första anklaga yngre (vad har åldern med detta att göra?) forskare och att dessutom utpeka Jyväskylä universitet som huvudaktör, när lärarutbildningar vid tre universitet är med under processen.

När jag läser läroplanen ser jag ett tydligt socialkonstruktivistiskt drag och en stark betoning på att utgå ifrån elevernas erfarenheter och verkligheter. Elevens motivation att lära antas vara knuten till det som är relevant för hen. Det är dock lärarens uppgift att göra ämnet relevant och i mån av möjlighet använda elevernas vardag som utgångspunkt i undervisningen. Läroplanen har även ett metakognitivt mål. Om t.ex. matematik skrivs följande (s. 129).

Undervisningen i matematik ska vara målinriktad och långsiktig och stödja eleverna att själva ta ansvar för sitt lärande.

Det leder till att elever behöver reflektera över sin lärprocess och lärstrategier för att självständigt ta ansvar för processen. Peter Gärdenfors (2011) konstaterar i Lusten att förstå: om lärande på människans villkor att om inte elever kan påverka det de lär sig, så minskar motivationen att ta ansvar för lärprocessen. Det är en viktig målsättning att elever får utveckla metakognitiva färdigheter, däremot krävs en hel del handledning från lärarens sida för att det ska ske. När det gäller matematik och metakognition skriver Shirley Larkin (2010) i Metacognition in Young Children följande (s. 56).

There is an understanding now that simply giving children a recipe for working various arithmetic problems is not enough; they need also to understand the language of mathematics, the different ways of reasoning common to mathematics and to be able to monitor their own thinking through self questioning.

Det följer det socialkonstruktivistiska perspektivet att i grupp arbeta med de begrepp som innefattas i ett matematiskt resonemang för att lyfta fram olika slags strategier för att lösa matematiska problem. Det ger fina möjligheter att öppna för en dialog inom gruppen och öka elevens förståelse för matematik som vetenskap.

Läroplanen betonar att läraren ska motivera och uppmuntra eleverna. Motivationens betydelse för lärande brukar ses som närmast självklar. En så kallad inre motivation för ett ämne kan bära långt och finnas kvar hos eleven långt senare i livet. En av implikationerna i min doktorsavhandling är dock att gymnasiestuderande drivs av både inre och yttre motivation. Trots att vissa informanter var väldigt intresserade av samhällslära och ekonomisk kunskap, var det inte tillräckligt för att de skulle använda flera lärstrategier i distanskursen. Därför är det inte självklart att inre motivation innebär en god förståelse för ämnet. Det visar hur komplex motivation är i skolsammanhang.

För det första är eleverna tvungna att gå i skolan, därför är det svårt att jämföra studiemotivationen med känslor de har inför fritidsaktiviteter som de gör frivilligt. Forskare som Ryan och Deci (2000) hävdar att det inte går att enbart utgå ifrån inre motivation i en formell lärmiljö som skolan.

För det andra reagerar elever olika i olika situationer. I uppgifter som elever haft större frihet att välja självständigt kanske inte yttre motiverande faktorer är lika viktiga, men för att repetera ämnesinnehållet regelbundet kan yttre motiverande inslag som exempelvis muntliga eller skriftliga förhör vara nödvändiga. Läroplanen konstaterar till exempel följande om lärande (s. 16).

Lärande är en kumulativ process som ofta kräver lång och ihärdig träning.

Ur motivationssynvinkel fungerar läraren som den som ger respons till, bedömer och handleder eleven vidare enligt individuella förutsättningar. Läraren är alltså en yttre motiverande och nödvändig faktor vid lärande. Läraren kan också sporra elevens inre motivation genom att relatera undervisningen till aktuella händelser eller teman som eleven möter i och utanför skolan.

Ur socialkonstruktivistisk synvinkel är lärarens roll central, eftersom det är i sociala sammanhang som eleven lär sig. Läraren skapar förutsättningar för elever att lära sig i den formella lärmiljö som skolan är. Läroplanen öppnar för spännande nya miljöer, även utanför skolans väggar. Det finns en rad metoder för att variera undervisningen, vilket förstås handlar om att stärka flera slags färdigheter och kompetenser hos eleven och uppmuntra hen till att använda alla sinnen och olika strategier för att lära.

Det enda jag faktiskt håller med Enkvist om är att de finländska lärarna är ryggraden i det finländska utbildningsväsendet. De är högt utbildade och kompetenta att tolka läroplanen och anpassa innehållet till den lokala skolans verklighet. Precis som Mannila ser jag en farhåga med att göra nedskärningar i utbildningen samtidigt som styrdokumentet betonar lärarens roll vid lärprocessen. Lärarna förväntas handleda eleverna utgående från deras individuella förutsättningar, medan resurserna i värsta fall inte finns för det.

Charlotta Hilli försvarar sin doktorsavhandling inom ämnet pedagogiken 16 september 2016 i Academill, Vasa. Titeln på avhandlingen är Virtuellt lärande på distans. En intervjustudie med finländska gymnasiestuderande. Avhandlingen har skrivits inom ramen för utvecklingsprojektet Didaktiska Dimensioner i Digitalt lärande vid Åbo Akademi.

 

ONL161 – looking back

I met Alastair Creelman at a conference for teachers in Mariehamn in February. He suggested that I take part in this course and the PBL part of it, too. I think this is an important course for any teacher for many reasons. Yes, it is great to learn more about different programs. But, I think we sometimes get carried away with the technology and thus forgetting what an amazing experience it is to connect with people and learn from them and together with them.

Technology makes this communication possible which is why it plays such a great part in any online learning environment. In my PBL group we used Google docs as a collaborative tool throughout the course. We combined them with different presentation tools such as Padlet and MindMeister. I even convinced my group members to try a Tweet chat as a collaborative presentation and then Storify to collect all tweets in a more accessible manner. Which just shows how open they were to some of my more crazy ideas, thank you for that! 🙂

Yes, virtual tools are wonderful but people are the ones that matter. I really enjoyed taking part in tweet chats, webinars, videoconferences and blog commenting during the course. Now, looking back I think there are two reasons for that. Partly because it was very professionally done and I learned much from it as a teacher. The facilitators and lecturers were prepared and actively participated. It was a joint effort from start to finish. The tools supported the pedagogical theories.

Partly because I got closer to the people in the course. I will remember Arla and Ahmed, Paula and Anders from my PBL group and your faces on the screen, and all the laughs we shared during our videoconferences. I will remember, and my blog will save, all the wonderful comments Kay, Annica and Arla among others left for me. I appreciated them immensely, and the discussions we have had here. I hope I was able to contribute to some of the blog discussions elsewhere as well.

The thing about the new virtual spaces online is that you actually need to try them to know them. As a teacher it has been useful to see how much time some tools take to learn, why information should be super easy to access, how important it is to support collaborative learning from start to finish (thank you Anders and Paula!). Students are just as easily frustrated by technological issues as teachers are. Students do not have endless time to find information. Students need to learn how to communicate with others, when to do it and how to work together on assignments. That is why the course design needs to be thought through from start to finish.

In short, this is an experience all students should be allowed to have. I will open up all my courses in the future. Sometimes to Twitter, sometimes to blogs, always to Open Access material if possible, but my guiding light will continue to be collaborative efforts in many different ways. Technology connects people, ideas, thoughts and information. In these connections there is always learning potential.

 

E-learning: looking ahead

There are several guidelines for designing e-learning courses and in ONL161 we have read Gilly Salmon’s (2011) and Grainne Conole’s (2015) different approaches to the topic. I decided to look to the future and I read Yoany Beldarrain’s text Beyond E-learning. Rethinking Purpose and Design. (2015). E-learning has been evolving for a number of years by now and researchers that try to address the whole complex reality of this particular kind of learning are doing an important task. Universities do not necessarily take previous research into account and thus we are left with a lot of learners who are more lost than knowledgable after distance courses. Beldarrain states that lack of funding is one problem when designing new learning environments. There are plenty of steps to consider before a distance course, not only technology but also content delivery and pedagogical implications. At the core teacher’s pedagogical assumptions need to adapt to new learning environments. But as long as e-learning is considered an easy way to save money for the university there will hardly be any truly successful distance courses. Basically the teachers are left alone with a huge task. I started thinking about how f2f learning environments are planned. You do not expect teachers to build the classrooms and learning facilities, but online this is usually the case. Although it is clear that teachers need support in choosing technology and developing pedagogy for an e-learning environment.

But most importantly I think the outlook on learning and knowledge is most troublesome. Lectures and material are simply transferred digitally and I think there is need to rethink content delivery both online and f2f. Learning is something that happens while the student is interacting with content and peers, but still there seems to be a prevailing notion that you can transfer knowledge by simply telling students and that is one reason why lectures are still seen as the main pedagogical mode of content delivery.

Beldarrain writes the following when discussing rethinking the purpose of e-learning programs.

Sound design, when supported by a good theoretical framework, ensures that there are no discrepancies between content, methods, learning environment, delivery and assessment, but also the intended outcomes… The purpose for delivering high quality instruction should be the same for face-to-face as for Web-based programs: to equip the individual with skills, knowledge and attitudes that are up-to-date, and that are relevant to the job market.

So the question is – what are the learning goals in the courses and are they really met using those pedagogical methods and that technology? This should be an obvious place to start when designing any course, but universities are still struggling with it according to Beldarrain. It just leaves me with the feeling that learning and knowledge are not discussed properly when designing courses, that is why faculties think e-learning (and any learning really) can be done at a very low cost, even though learning is a complex process that demands proper funding no matter what the learning environment might be.